PurePharma

torsdag 23 augusti 2012

Grattis Paleowithdessert!

Nu visade det sig att vi glömde att uppmärksamma en bemärkelsedag häromdagen. Bloggen fyllde nämligen 1 år i måndags, så här sitter jag och skäms för att jag inte köpte någon present...

Skämt åsido så innebär det också att det för min del också har gått ett drygt år med paleo och allt vad det inneburit.

Min paleoresa började ju så smått redan för massa år sedan när jag läste Coltings bok "Jag vill ju bara se bra ut naken." Där och då insåg jag logiken i det hela, men var nog för hjärntvättad och feg för att ändra fullt ut. Man kunde väl ändå inte idrotta utan havregrynsgröt, eller??

Åren gick, men mina tankar bestod. Havregrynsgröt och pasta intogs i stora mängder kombinerat med annan "bra mat" som mathavre, bulgur och bönor. Fortfarande kände jag dock att det där med stenålderskost var riktigt intressant och under alla år följde jag Mark Sissons Daily Apple. Någonstans i min hjärna pågick en kamp mellan den nya kunskapen och min feghet och oviljan att erkänna att jag haft fel i alla år. Trots allt mådde jag ju ändå bra. Eller, gjorde jag det?

En dag i april 2011 satt jag i samband med min 25:e födelsedag i en solstol i Thailand och reflekterade lite. Jag hade just läst ut Tim Ferris "4-timmars arbetsvecka" vilket blev min knuff över kanten. Hela min världsbild vändes ut och in och jag började så smått inse att skönheten kanske rentav finns i enkelheten. Det kanske helt enkelt inte är prylar och pengar som är meningen med livet.

Mina funderingar fortsatte när jag kom hem från resan och jag bestämde mig helt enkelt för att göra något åt min situation och prova nya saker. Där och då började jag smyga igång med lite paleo, men jag vågade inte riktigt släppa greppet helt om mitt tidigare liv. Jag hade hoppat ut från kanten, men fortfarande hängandes från någon typ av säkerhetslina.
En dag kom dock Anton och jag in på en diskussion, eftersom det visade sig att han lite tidigare hade börjat köra paleo. Han mådde bättre än någonsin, var mer vältränad än någonsin och verkade allmänt glad och nöjd. Där och då bestämde jag mig för att köra fullt ut med kostomläggningen. I och med att jag känner mig själv så pass bra att jag ändå visste att jag lätt skulle kunna koppla i säkerhetslinan igen om jag inte verkligen satte mig själv i skiten, så bestämde vi oss för att börja rapportera om vårt liv med paleo. Voila! Bloggen var född.

Helt plötsligt hade jag satt mig i en sits där jag helt enkelt öppnade upp portarna totalt. Ett misslyckande skulle bli ett publikt sådant, på samma sätt som glädjen också skulle delas med flera. Även om det från början bara var jag och Anton som satt och läste varandras inlägg så räckte det ändå att veta att det fanns där ute. Tillgängligt för alla att läsa.
Bloggen gav också mig en anledning att söka fakta, reflektera och fördjupa mig i kunskap som tidigare legat dold för mig. Nu när jag basunerat ut att jag haft fel om allt tidigare var det helt plötsligt inte särskilt jobbigt att ändra på sig på andra plan heller.
Jag insåg att min ovilja till förändring tidigare helt enkelt låg till grund i någon slags rädsla i att framstå i dålig dager. Ganska snart insåg jag dock att den enda som faktiskt brydde sig, var jag själv. Helt plötsligt började nu nya spännande vägar öppna sig och jag vågade ta del av det i en helt annan utsträckning än tidigare.

Nya träningsformer öppnade upp sig framför mig. MovNat och CrossFit hade ett tag känts väldigt intressant, men av rädsla för att göra bort mig struntade jag i att försöka. Nu bestämde jag mig istället för att bara köra! Ut i skogen bar det och i gymmet påbörjades nötandet med träpinne och stång. Tillbaka till "förnedrande" låga vikter, men helt plötsligt sket jag fullständigt i vad alla andra tänkte. Jag hade ju skitkul! Klättrandes i träd, eller nötandes på teknik i ryck. Det spelade ingen roll vad det var. Helt plötsligt utmanade jag mig själv till den grad att varje träningspass var suveränt roligt! Jättejobbigt många gånger, men jag gick alltid därifrån fylld av energi och ett leende på läpparna.

Månaderna gick och jag märkte ganska snabbt att jag mådde bättre än någonsin tidigare. Om jag tidigare trott att jag "mådde bra" så märkte jag nu att så inte varit fallet. Provade någon gång att äta en macka, eller liknande och blev då så uppblåst och äcklig att jag lovade mig själv att aldrig göra det igen. Hade jag verkligen gått runt och mått sådär på heltid förut?

Innan jag gjorde denna förändring målade jag upp scenarion om vilka svårigheter som kunde dyka upp. Jag trodde nog att det skulle bli tufft på många sätt och att jag skulle bli socialt missanpassad när jag åt annorlunda än alla andra. Dessa farhågor blev dock långt ifrån besannade. Hittills har det gått riktigt bra och jag är oerhört glad att jag vågade hoppa. Frågor man ofta får är "Men, herregud då måste ni ju hålla på och krångla och tänka på mat hela tiden?" eller "Men, saknar ni inte riktig mat?". Svaret på de frågorna är "Nej!" och "Nej, riktig mat är allt jag äter."
Jag tänker faktiskt hemskt sällan på mat nu för tiden. Förr kretsade det mesta i mitt liv kring mat. Fick jag inte mat var 3:e timme så tippade jag över kanten på världen, när jag gick på restaurang tog jag aldrig det som såg godast ut utan istället den rätt på menyn som verkade ge störst portionsstorlek. Idag klarar jag mig utan mat på ett sätt jag aldrig gjort tidigare. När jag äter får jag också chansen att äta otroligt mycket godare mat än vad jag gjorde innan. En ny experimentlusta i köket tog vid där jag fick chansen att utmana mina egna tidigare konventioner och helt plötsligt lyckades jag med attt få till smaker som jag inte tidigare upplevt. Nu slapp man ju plötsligt den tråkiga smaklösa pastan och kunde istället fokusera på allt gott och istället framhäva det!
Har jag känt mig socialt missanpassad då? Den rädslan hade ju både jag och Anton och det var där 80/20 regeln kom till (tack Tim Ferris). Vi bestämde oss helt enkelt för att äta det som bjöds om det bjöds.
För oss underlättade det en hel del. Det har gett mig en mer avslappnad syn och helt enkelt gjort så att jag kan njuta mer av mat oavsett om den varit "nyttig" eller "onyttig". Vem vill tacka nej till en bit sockerkaka hos mormor till exempel? Inte jag i alla fall!

För vår del underlättades dock mycket av att mamma och pappa, som först var ganska skeptisk till sina söners utsvävningar (det gick åt väääldigt mycket kött den sommaren...), ganska snart såg att vi mådde bra och därför också bestämde sig för att "go paleo."
Ganska snart var de också fast och mådde riktigt bra. Gick ned i vikt, blev av med krämpor och mycket mer. Att komma hem och hälsa på innmebar därför inget 20 procentande längre.
På samma sätt hade det aldrig gått att göra den här förändringen om inte min kära sambo också varit helt med på noterna och stöttat, peppat och stått ut med mina utlägg om ny kunskap jag delat med mig av. Ni kan ju tänka er att alla mina inlägg i denna blogg, plus mycket mycket mer först filtreras via mitt muntliga berättande för att jag själv ska kunna lägga saker till rätta och märka att jag kan skapa någon typ av förståelse i det jag vill få ut. Det filtret har min kära Emelie varit samtidigt som hon glatt ätit och lagat paleomat tillsammans med mig. Tack för det! :)

Slutligen brukar man säga att den plats man befinner sig på idag helt och hållet beror på de val man gjort och vilka vägar man tagit. Jag är överlycklig över att de val jag gjort har lett mig till den plats jag är på idag. Fysiskt och mentalt mår jag bättre än någonsin samtidigt som jag hela tiden är öppen för att lära mig nya saker och omvärdera det jag redan lärt mig när det behövs.
Bloggen har hjälpt mig att ta dessa steg och göra dessa val och jag kommer fortsätta att nörda ned mig i saker och ting och dela med mig av det jag kommer fram till här. Vare sig ni vill det eller inte! ;)

Move well and go Paleo!
/P

4 kommentarer:

  1. Grattis på ettårsdagen av er fina blogg och till ett friskare liv med Paleo!!!

    /Magnus & Jenny

    SvaraRadera
  2. Stort tack Magnus och Jenny! :)
    Hoppas att allt är väl under ert tak!
    Trevlig helg!
    /Petter

    SvaraRadera
  3. Grattis! En väldigt rolig & bra blogg att följa, ni ger verkligen inspiration:)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för det Moa! :)
      Det värmer verkligen!

      /Petter

      Radera